Livet med min hjärnblödning

Det har gått många många månader sen jag uppdaterade bloggen. Men nu kommer ett inlägg som jag tänkt skriva i flera veckor sen jag blev sjuk, men aldrig blivit av helt enkelt pga orken.

Allt började för flera månader sen med att jag fick problem med att svälja både mat och vätska, det liksom stannade av i sväljningsskedet. Ett starkt minne jag har av detta att jag tänkte att något måste vara fel var på villavlutning, alltså i slutet på augusti.

Den 22 oktober blev jag sjuk, eller egentligen 19:de för det var då mina symptom började dyka upp ordentligt. Måndagmorgon 19:de åkte jag iväg mot jobb som vanligt, jag började ganska sent den dagen och vi skulle med barnen på utflykt. Under utflykten började jag må illa, trodde det berodde på det vanliga kvinnobesväret, och for hem från jobb 13.30 då illamåendet var så jobbigt.

På tisdag mådde jag ännu dåligt och var ännu hemma från jobbet. Onsdag for jag i jobb och det gick minsann på sparlåga, jag noterade också att min tunga börjat domna lite på höger sida och att sväljningen hade blivit värre.

Torsdagmorgon 22 oktober, vaknar upp och konstaterar att jag är yr, illamående, och att tungan domnat och läpparna på höger sida. Ligger till det allra längsta och hasar iväg till jobbet med cykel. Det går tungt och på en timme får jag ligga ner flera gånger, jag mår så illa. Tror domningarna i tungan beror på något med tänderna så ringer min tandklinik och rådfrågar och de ger direkt order om att åka in till sjukhuset. Chefen och arbetskompisarna börjar bli oroliga och säger åt mig att åka iväg till sjukhuset. Jag har absolut ingen lust att åka in till akuten, ringer och pratar med dem och de säger direkt att jag ska komma in. Packar väskan med två bananer, en bok, plus vattenflaska.. jag bereder mig på att få sitta på akuten för att sen få åka hem igen...

Inne på akuten kommer labben och tar blodprov, doktorn gör neurologiska tester på mig och allt ser bra ut tycker han, och likaså jag. Vi ska invänta labb proven och under tiden kommer min syster och håller mig sällskap. Ansiktet börjar domna mera nu och mot örat också.  Labb resultaten kommer och de är perfekta, så nu börjar läkaren fundera över om jag varit stressad på sistone och nej, det har jag nog inte. Jag berättar att domningarna blivit värre i ansiktet och sträcker sig mot örat nu, så han skickar mig för säkerhets skull i CT.

CT bilderna kommer inom kanske... 15-20 minuter. Och jag har en mycket förbluffad läkare som berättar för mig att jag har en blödning i lilla hjärnan. Jag tror bokstavligen att ögonen ska falla ut ur huvudet på mig och utbrister: HJÄRNBLÖDNING!?! Men jag har ju inget fel!?!?! Frågar sen när jag kan åka på jobb, kanske inte nästa vecka ännu ? Och nej säger läkaren, knappast på en månad. Gud, vem ska fixa arbetslistorna är min första tanke?!

Tammerfors blir kontaktad och jag ska sändas till Vasa för magnetröntgen och hållas under uppsikt. Så inom 10 minuter så har jag kanyl i handen, och ambulanspersonal kommer för att hämta mig. Jag skämtar en hel del med personalen som skrattar. Jag mår ju väldigt bra med tanke på att jag har en hjärnblödning! Jag har ju ändå kört med bilen till akuten och värsta hittills idag har ju varit att ta blodprov och få kanyl i handen om vi talar om smärtor.

I vasa får jag ligga på akutsidan en stund för att sen åka upp till avdelning. Jag får ligga på oberservation under natten för att sen åka iväg på en magnetundersökning på fredag. Läkarna kommer och berättar om mitt tillstånd och att det är en mycket liten blödning och att läkarna i Tammerfors inte är oroade. Jag har dock blivit sämre än vad jag var när jag kom in, jag ser dubbelt mellan varven och har problem med både balans och yrsel, det är jobbigt att äta och jag är illamående. Domningarna i ansiktet har också blivit värre, nu är kinden bortdomnad, örat, näsan, ögonbrynet, läpparna, pannan och tungan på höger sida.

Jag får vara kvar på avdelning tills måndag, då jag skickas hem. Läkarna önskar mig lycka till och ger tre månaders körförbud och två månaders sjukledighet.

Väl hemma börjar allt gå sakta och neråt. Jag blir mer yr och illamående. Jag kan knappt äta och dricka, allt bara snurrar om jag stiger upp. Jag faller in i väggar när jag ska försöka gå till wc, jag hålls knappt och sitta på wc. Jag orkar knappt prata i telefon, och får jag annat besök än av familjen orkar jag max en timme och med max två personer plus sambon. Det känns som en ändlös karusell, en gungande båt och som en ordentlig baksmälla. Jag tror att det hör till att man ska må lite dåligt av att tillfriskna, men på måndag en vecka efter att jag kommit hem ger jag upp. Jag har försökt göra morgonmål åt mig, men orkar inte vänta på att brödrosten ska rosta klart och allra minst att breda smör på brödet efter, jag rusar istället tillbaka i sängen och mår  så illa så illa. Jag behöver få bättre medecin för illamåendet så ringer till Vasa där de säger att jag ska åka in till akuten, hon tror att blödningen har blivit värre då jag mår så dåligt.

Ringer till akuten och de säger åt mig att komma in så snabbt jag kan, så ringer sambon och under tiden packar jag en väska med övernattningskläder. Jag är ganska säker på att jag kommer behöva stanna för observation. Sambon hämtar mig och resan till Jakobstad känns som en evighet, jag uppdattar ingen trafik, bara en massa rörlighet utanför bilfönstret.

Mamma möter mig i dörren i akuten, och leder in mig. Orkar inte anmäla mig i luckan utan går vidare för att mötas av en sköterska i min ålder som skyndar sig fram och säger: Hej, jag ser du är sjuk. Jag önskar bara nån kan hjälpa mig, jag är så sjuk så sjuk berättar jag. Jag vill bara ha dropp.
Sköterskorna vimlar känns det som omkring mig och dropp får jag till slut efter fler omgångar av pickande, mina ådror är tunna och små. Labben tar prover som visar på uttorkning, dessutom tas en ny CT som visar att blödningen ökat.


Jag är under oberservation på natten, det tas en massa blodtryck och annat, blodsockret är på 4 när jag kommer in pga. jag inte ätit på flera dagar. Jag får ny illamående medecin, får träffa neurolog och fysioterapeut och på tisdag kväll åker jag hem igen. Jag är väldigt nedstämd på tisdag och gråter mycket. Jag är dubbelt sämre än jag var när jag kom från Vasa.

Det tas en ny magnetröntgen och den har visat att jag hade fått en till hjärnblödning, därför blev jag så dålig efter att jag kom hem från Vasa. Så nu imorgon ska jag i något som heter traktografi i Tammerfors, något som är väldigt lik magnetröntgen och på torsdag ska jag till läkare för att fundera över vad som händer näst.. blir det operation eller inte? 

En operation känns väldigt långt bort just nu i min värld, för de senaste två veckorna har nog något hänt. Jag har inte tagit medecin mot illamående på säkert tre veckor, huvudvärk har jag max haft på en skala från 1-10 på två och i lördags var jag uppe från 10.45 - 14.30 i ett sträck. Jag tappar inte balansen längre, utan har mer såndär feberyra känns det som (jättesvårt att förklara) och synen är det inte längre något fel på förutom när jag ska sminka mig, då kan det bli jobbigt. Domningarna i ansiktet är kvar, men de har börjat lätta och jag orkar dessutom med lite ett som annat här hemma, som att tvätta, stryka, utfodra djuren, koka lite mat, pyssla, os.v. Jag är ju väldigt försiktig förstås, jag får inte höja varken puls eller blodtrycket för mycket. Normal är jag ju inte ännu, det är en lång väg tillbaka men det är faktiskt på rätt spår, och speciellt nu känns det ju eftersom jag blivit så pigg..

Dethär var en väldigt kortfattad version av vad allt som hänt sen 22 oktober, kan verkligen skriva upp att dethär är verkligen en plåga. Jag måste erkänna att jag varit riktigt ordentligt sjuk... och det har inte varit roligt alls, samtidigt som jag tycker mitt humör har varit väldigt jämt. Jag har hela tiden gått in med den inställningen att jag ska bli frisk, och jag ska bli som vanligt igen. Och den inställningen kommer jag att ha hela tiden, för jag nöjer mig inte med mindre! det sägs att bara man försöker och kämpar blir man fortare frisk än om man tycker synd om sig själv. Vilket jag också sett med de klienter jag haft på hemservice.. gammalt folk kan minsann ha krut i sig också ska ni veta.

Jag har verkligen trivts med mitt liv de senaste åren, jag har varit lycklig. Jag har gjort flera resor som har varit underbara, tillbringat massor med tid med sambon, vännerna och mina djur. Tiden har runnit iväg och har flera gånger sagt att jag skulle vilja stanna upp tiden för den går så fort. Att bli sjuk såhär var som att snubbla över en matta helt enkelt... jag var inte beredd. Och framför allt har jag inte tid med att vara sjuk, och jag.. SJUK!?! Sjuk är man nån gång om året med spysjuka och förkylning, inte med en hjärnblödning. Och jag är 25 år.... man ska inte ha en hjärnblödning när man är i denhär åldern. Det borde vara förbjudet... ordentligt förbjudet.