Presentation: Mina ponnyer

Dethär är Glorias Alma.
Alma är en väldigt snäll och trevlig dam.. Hon är känslig och är väldigt rolig med att jobba med från marken. Hon har en fantastisk syn hur ens kroppspråk fungerar och man behöver verkligen arbeta med sig själv för att få henne att vara med en till 100%. Man får helt enkelt lära sig att göra rätt med Alma.

Alma köpte jag våren 2010 tillsammans med Diva. De stod på samma stuteri och köpte dem på samma gång.
Alma var lite annorlunda än jag tänkte mig i början. Hon var väldigt nervös. Hon litade inte alls på någon, ville inte komma fram i hagen och vi hade svårt att kommunicera.
Vi fick hjälp av vänner att få vår kommunikation att funka. Vi började med NH, och sakta började bandet växa.
Alma hade varit i travträning före jag köpte henne och skulle omskolas till ridhäst. Och det var inte alltid lätt. Hon blev lätt stressad.Hon kunde inte svänga sig ordentligt i höger varv utan var rejält stel.  Hon protesterade. Jag fick jobba och träna mycket med att få henne att förstå att man ska vara LUGN.

Idag är Alma en riktig kompis. Hon har lätt att hitta stressen, men lika lätt att hitta lugnet igen. Alma tycker om att bli riden barbacka och bettlöst, men lika bra går det med sadel och träns.
Vi tränar dressyr och hoppar 40-60cm banor med henne. Hon tycker om hoppning, fast hon inte alls är skolad inom det.
NH jobbar vi vardagsmässigt med hela tiden, det finns där hela tiden helt enkelt. Det är så hon ska hanteras helt enkelt. Man behöver ofta bara höja fingret åt henne eller ändra tonläget så vet hon var jag menar.

Alma är utställd med första pris på en russutställning i Kokemäki 2013, samt stamboksförd med andra pris 2013.

Dethär är min shetlandsponny Glorias Divina. Diva kallas hon till vardags.
Diva är den mesta fantastiska shetlandsponny jag har träffat i hela mitt liv. Hon är min bästa vän, den som alltid får mig att le.
Diva är väldigt snäll och lugn av sig. Hon kan stundvis vara envis, men för det mesta är hon väldigt gosig och tycker om att bli borstad och pysslad med. Hon vill gärna vara med och är väldigt charmig. Jag tror jag inte mött en person hittills som skulle sagt något illa om Diva.
Jag köpte Diva i April 2010. Hon är född 15.5.2009, så hon var inte ens ett år när hon kom hit till Finland. Hon och Alma hade gått tillsammans på samma stuteri och kom på samma gång hem till mig. Resan var lång, stressfull och tung för Diva. Miljöombytet och allt runt omkring henne gjorde att en lång tid av sjukdom skulle bryta ut, vilket jag inte alls förberett mig på.
2 månader efter att Diva kom till mig började hon bli apatisk. Hon betedde sig inte som en unghäst ska göra. Hon orkade absolut inte med något extra. Hon varken lekte eller orkade engagera sig i något. Hon var bara. Jag visste ju inte alls hur hon skulle bete sig, hur skulle jag veta? Jag kände inte min ponny då.
I juni började helvetet vakna till liv. Min älskade ett åring blev sjuk. Och det var riktit dåligt. Två kolikanfall på två veckor, båda skulle ha kunnat sluta med dödlig utgång, och det skulle det ha gjort om vi inte varit där i tid. Dessutom började bakknäna knaka och hoppa otroligt omkring på henne.
Maria Losvik påbörjade Divas behandling och började med att ta blodprov. Och det var inte bra. Proteinvärdet var för högt, vita blodkropparna var för lågt. Allt var i princip åt skogen. Och nu var det dags att börja medicinera, och hoppas. För mycket hopp fanns det inte.
Antibiotikakur i 10 dagar, Gastrogard i 2 veckor och mask kur på i en vecka. Plus linfrö kross i foderstaten. Diva skulle dessutom fodras med hö som en stor häst. Hon behövde gå upp i vikt, eftersom hennes kropp förut inte kunnat ta upp näring.
Diva hade magsår och de kunde inte läkas av sig självt. Knäna var bara en sak, upphakningar, som kanske aldrig kommer att bli bra igen.
Jag började medicinera, morgon, middag, dag, kväll. Och mitt i det hela började det komma ljus i tunneln. En ny ponny. Min stackars sjuka häst började ta igen sig ordentligt. Och fick energi som exploderade omkring som raketer. Hon började stå mer på två ben än på fyra när vi var ute och promenerade. Hon började bete sig normalt, som en glad ettåring ska göra.
2 veckor gick med medicinering. Under dehär två veckorna så uppstod en annan konstig sak. Diva började klia sig. Och jag misstänkte medsamma eksem. men vilken eksemtyp var svår att veta.
Efter två veckor for vi på återbesök till Losvika djurklinik. Maria mötte oss vid transporten och blev överlycklig. Hon trodde inte det var sant, jag hade en ny häst med mig. "Det är ju som en ny ponny du kommer in med, va fin hon har blivit i pälsen och hullet har blivit bättre!" var hennes kommentar.
Blodprovet blev taget och nu konstaterades också att jag hade rätt. Det var eksem, och det var soleksem. Troligtvis en reaktion från magen som gjort att hon nu börjat klia sig.
Dagen efter veterinärbesöket fick jag svaren. DIVA VAR FRISK. Maria ville vi skulle korka champange, så glad var hon. Jag fick beröm för hur duktig jag varit som skött Diva så fint, och det är jag STOLT över än idag. Jag vet jag gjorde rätt som kämpade och lade ner tid och pengar på min ponny.
Diva har sedan det inte haft kolikanfall. Magen mår bra och min ponny är det finaste jag vet och har.
Diva har fortsättningsvis upphakningar och soleksem.Men sommaren 2012 började jag åka till och konsultera med en Equisan och det har skett enorma förändringar under några månader. Divas knän blir bättre, de är inte lika lösa längre. OCH sen sommaren 2013 har jag inte haft täcke på henne! Hon har klarat sig helt utan sen i Juli -13.

IDAG: Diva är nu inriden och tycker att ridning är det roligaste som finns. Knäna hoppar på henne ännu, men det är kanske inte så mycket som det finns att göras på den fronten än att hålla igång henne mycket regelbundet. Ju mer hon hålls igång desto bättre är hennes knän.

Diva har inte varit sjuk sen den gången hon var liten och är en levnadsglad prick. Någon ren barnhäst är hon inte precis heller, då hon gärna bjuder på några bocksprång och blir ivrig när man rider ikapp i skogen. Diva är väldigt trygg, men oförklarliga saker kan hon vara rädd för, te,x en vattenpott eller en skugga över vägen. Det är vår lilla Diva det.

Diva deltar ofta i shetlandstävlingarna och det har blivit en hel del rosetter hon har fått tillsammans med flera stycken. Hon har fem olika förare som tävlar agility/ridning/tömkörning/ eller handler med henne på shetlandsponnytävlingar. Hon har också deltagit i vanliga klubbtävlingar, i bom/30cm klass. Det är det enda som hon kan "hoppa" i med hennes knän, och hon tycker det är riktigt roligt med att gasa runt på en bana och visar gärna några bocksprång om det blir riktigt kul när man rider.

Diva har en duktig medryttare som rider henne flera gånger i veckan, till hennes blogg hittar du här: http://norrskens-backen.blogspot.fi/. På bilden syns Sarah som är medryttaren ^^

Och sist och MINST är det nya tillskottet som kom hem i slutet av Mars 2015.  Canikas Goldie, eller VEKARA som hon kallas, född 2012 och är ej helt färdigväxt ännu.


Det var såhär att jag skulle inte ha flera ponnyer, utan jag skulle hjälpa M att hitta en häst åt henne. På samma gång jag ändå satt och sökte hästannonser tänkte jag bara titta lite omkring på skoj på nätet om jag såg nån fin shettis... det var ju såklart jag hittade och bla. Vekara.

Vekaras annonsbild var hur söt som helst och det var något med hennes ögon som jag tyckte såg så himla vackert ut så jag tog kontakt med ägaren och började prata med henne och Vekara verkade vara en ponny som jag skulle kunna tänka mig att ha här. Dessutom var hennes ägare väldigt trevlig och mån om vart Vekara skulle hamna och ville inte sälja henne till vem som helst.

Så vi beslutade oss för att åka iväg och bara titta på Vekara, utan släp och dessutom hade vi ju aldrig varit till Kajaana så varför inte ?

När vi sen kom fram efter att ha åkt över med en bilfärja till en holm så träffade vi denna söta lurviga ponny, och det första hon gjorde var att komma direkt till porten när hon såg oss och direkt ut. Vi tog in henne i stallet och bekantade oss med henne, longerade och checkade och sa att vi ska åka hem och fundera. Under tiden hade Vekara stått och tittat på mig som hon skulle sett en ängel och ja, jag blev helt såld helt enkelt bara över sättet hon såg på mig.

Två veckor senare åkte vi och hämtade henne, lycklig säljare och köpare kan man minst sagt säga.
Vekara har anpassat sig bra här hos oss, till en början fick hon nog fostras mycket av Alma. Hon prövade verkligen nerverna hos henne och de första två veckorna var det nog lite smärre kaos i flocken, men nu så är det lugnt och Vekara har lärt sig att det är Alma som bestämmer.

Vekara tycker om att vara där det händer, hon går gärna först när man är ut i terräng och om hon blir rädd något fryser hon och sen smyger hon fram för att börja smaka på saken eller putta omkull den.
Hon är en sån häst som ska ha allt i munnen, tyglar, grimskaft, hinkar, borstar, kläder, täcken.. ALLT ska i munnen. Och finns det en hink, skottkärra eller annat så vinkar hon mer än gärna omkull den.

Hon har börjats rida på en till två gånger i veckan och tycker det är ganska roligt att vara ute i terräng, helst av allt skulle det behöva hända saker hela tiden för annars blir det lätt tråkigt.
Jag har en som är sju år som rider henne ensam med ledare bredvid och det funkar hur bra som helst.
Agilitytävling har Vekara hunnit vara med i också och det var något hon tyckte om också.
Löshoppning har hon provat på och hoppade hela 55cm galant utan att tveka, hon har fin och lätt hoppteknik så liten medryttare sökes till en hoppkanon så småningom med tiden!